7. Göra ingenting på riktigt
Folk tänker ibland på semestern att nu ska vi ta det lugnt och göra ingenting, bara vila. Så öppnar de en öl, sätter sig på verandan och tar upp en bok och börjar läsa. Göra ingenting? Knappast. Om de lägger ner boken för att göra ingenting tittar de en stund på trädgården. Där är ogräs som måste rensas. Där är blommor som behöver ny blomjord. Där ligger ved som inte är huggen än. Där är jättelokor som måste tas bort innan någon skadar sig. Ska göra, ska göra, måste göra. Göra ingenting? Knappast.
Läsning och planering av uppgifter är inte att göra ingenting. Endast när vi säger Namnet och vilar i sällskap med Gud gör vi det riktiga ingenting. Alltså ingenting på jorden — trots allt som behöver göras. Vi inviterar himmelriket i Hans Namn och gör ingenting världsligt. Visst kan vi säga orden långsamt och ta långa pauser, men det heliga ingenting finns i Guds Ord. Men detta är ingen reflektion eller analys eller teologiskt prövande av något. Det är Guds Ingenting.
Detta ögonblick är Namnets plats. Endast där kan vi göra ingenting. Gud är perfekt i alla ögonblick, men ett ögonblick i sänder för oss. Jesus Kristus är oceanen av medkänsla, men ett ögonblick i sänder, en helig stund i sänder då vi inte läser eller planerar eller analyserar någonting. Vi vilar i Namnet och förflyttas inte från nuets helighet.
Många munkar och nunnor tänkte sig som noviser att stillhet och lugn skulle bli deras liv. Men snart märker de att ett kloster kan vara ett febrilt aktivitetshus där göra ingenting är en synd. Detsamma gäller många församlingspräster. Schemat för veckans alla aktiviteter är prio nummer ett. En prästvän klagade varje gång vi tog en promenad över bristen på att vara med Gud och göra ingenting annat. Och de flesta predikningar utesluter göra ingenting och framhäver göra mycket för Gud.
Ändå finns skönheten i Gud just där — vara med Honom och göra ingenting övrigt. Vi kan be när vi är sysselsatta med annat. Ja, men också när vi ingenting gör. När Gud får göra allt, som Miguel de Molinos säger, gör vi ingenting. Då är Guds kärlek perfekt.
Flera personer jag känner får aldrig vara med om denna perfektion, de måste alltid göra något. När kroppen inte orkar längre blir det teven tills ögonen faller ihop. Dag efter dag. « Klättra på väggarna » är ett uttryck som de skämtsamt kan använda om sig själv. Men lite mer allvarligt talat är aktivismen i deras fall en sjukdom. Meditation kan hjälpa, men de flesta lägger endast in den mellan joggingturerna och träningspassen. Detta är långt från göra ingenting tillsammans med Gud.
Andra, mer yngre personer, jag känner till är ständigt framför en skärm där de spelar, skriver kod eller redigerar text och bild. Tio timmars arbetsdag är inte främmande för dem och energidrycker går åt i mängd för att hålla ångan uppe. När föräldrar skickar sina skärmdyrkande tonåringar på avvänjning en månad, uppstår nästan desperation när de uppmuntras att göra ingenting en stor del av dagen.
Vi har fått en modern aktivistkultur där bönens stillhet och göra ingenting med Gud är exotiskt och främmande, en « ålderdomlig attityd » som en elev uttryckte det när vi diskuterade detta fenomen på en kurs. Men den som prövar det märker snart att det finns en pärla i åkern här. Det går inte att förstå Jesu ord om « min frid ger jag er » om vi saknar den där pärlan, det blir endast ord.
Vad gör du där i fäbodkojan? undrade en bekant när jag var in till Sveg och handlade. -- Pratar med Gud mesta tiden, svarande jag. --Vad säger han då? undrade vännen leende. -- Ingenting, sa jag och log tillbaka. Vi nickade båda djupsinnigt och övergick till andra samtalsämnen.
Men ärligt talat -- vad säger Gud när du lyssnar? När du lyssnar riktigt noga? Han säger INGENTING och det är väldigt gott. Det är rent av njutbart och därför är det lätt att fortsätta. Seriösa mystiker har ofta känt behovet att fasta och vaka när de lyssnar på Gud. Men det är att tillägga någonting. För Guds skull är det inte nödvändigt. Han säger sitt goda, perfekta INGENTING och du inbjuds att ta del av denna gudomliga natur. Du behöver inte prestera något, inte tänka ihop något. Det är redan perfekt, stund efter stund.
Bland kristna är det vanligt att svara på det jag säger med: "Jodå, Guds ögonblick som vi ska ta ett i sänder är nog gott och fint. Men för mig...." -- och här kommer de hinder eller problem som inte tillåter en sådan enkel och barnslig gudstjänst. Det kan vara familjeproblem, personlig oro, politiska situationer, fysisk sjukdom, allt mellan himmel och jord. Jag brukar svara: "Jo men alla dessa hinder kommer alltid att visa sig, varje dag. Enda tillfället att ha denna barnsligt enkla gudstjänst är NU. Låt alla hindren vila en stund. Börja med en stund ! Kanske det kan bli två stunder inom kort. Men börja med en stund INGENTING.
Eller så referar man till folklig visdom om att den som ingenting gör bör sättas i arbete. Marias syster Marta i evangeliets episod, kommer till Jesus och vill sätta syster Maria i arbete. Hon gör ju ingenting, sitter bara tyst och stilla vid Jesu sida. Så Gud själv, i Jesus, får säga: Hon har valt den goda biten. Ändå är många kristna på Martas sida. Många kristna sekter har nästan arbetat ihjäl sina medlemmar i denna form av satanisk nåd. Det är tur att Jesus själv tydligt förklarat saken. Den trånga porten in till himmelriket är den enkla vägen, den barnsliga vägen. Vi vilar från självdrama och komplicerade världsliga äventyr och låter Marias stillhet vid Jesu sida vara vår väg.